Distansstudent!

Jag har börjat på förskollärarprogrammet på Ltu, och är bara några veckor in i terminen. Jag läser på distans mot Luleå, så jag får åka dit på träffar några gånger per termin, 3-4 dagar i stöten. Det är spännande, utmanande och roligt. Allt är nytt. Nya människor, ny skola, nytt sätt att studera.
Första dagen var vi på plats på universitetet för inskrivning och introduktionsklass. Vi är en stor grupp på mer än 60 pers, så vi blev indelade i två klasser, samt i mindre studiegrupper. Vi fick fota oss för våra Ltu-kort, som vi kan använda väl på campus. Jag ser lika stressad ut på fotot som jag kände mig den dagen.

Alla intryck och information jag skulle ta in var överväldigande. Bara det att hitta dit, och hitta på campus, och sen att inte känna en endaste själ. Jag är enormt glad över studiegruppen. Vi är ett gäng från Piteå, Skellefteå och en från Luleå. Att ha en sådan grupp, att kunna diskutera, stötta och ta hjälp av varandra är mycket värt. Vi delar varandras "panik".

Istället för att vara på campus, har vi lektioner via internet och använder en sida där vi laddar upp uppgifter, hittar schema osv. Men det går inte alltid strålande. Systemet är nytt även för lärarna så ibland strular det med tekniken. Men de verkar vara förstående och stöttande lärare vi har.

Just nu är det många uppgifter som överlappar och löser av varandra. Flera böcker ska läsas, redovisningar betas av och ett litet rollspel är på gång. Det tar upp mycket av min tid, så det blir inte så mycket över till bloggande. Fast jag måste erkänna att det varit ett uppehåll i skrivandet redan innan jag började skolan...

Jag försöker just nu ta det lugnt och inte överanstränga mig. Jag har varit ordentligt förkyld i snart en vecka, men känner att det vänder nu. (ta i trä, peppar peppar)
Förhoppningsvis är jag frisk och har arbetat bort det mesta av veckans plugg så att jag kan åka och hälsa på familjen till helgen. Jag saknar dem massor, senast jag var hos pappa var juldagen... (De kom dock till mig kring tjugondag knut). Sedan dess har dessutom stora brodern hunnit åka till Indonesien samtidigt som det bombades (så obehagligt), och hunnit komma hem. Känns inte så dumt att få krama om honom.

Jag avslutar med att skicka ut lite kärlek. Till mitt stressiga själv, min krassliga kropp, till min stora fina familj, mina vänner som jag inte träffar så ofta och till alla fellow stressade studenter som likväl som jag, tänker på tentan som kryper närmre.
- Puss och kram, skumbanan.

Lite av kurslitteraturen till första kursen...