05 februari, 2017

En tvärhand hög

Jag är 151 cm lång. Ni kanske kan tänka er att den där sista cm är väldigt viktig när man inte har så många att komma med. Jag har alltid varit kortast i klassen, och det har nästan alltid varit jobbigt då det var viktigt att inte vara annorlunda i skolans värld. Jag var ju redan en pluggis, nörd, eller opopulär som alla sade. Jag minns någon gång på mellanstadiet, kanske i 4:an, då vi alla en och en fick ställa oss framför whiteboarden och så ritade fröken ett streck ovanför huvudet för att markera hur långa vi var. Varför vi gjorde det har jag ingen aning om. Men jag minns att jag tittade på mitt lilla streck och skämdes och kände tårarna bränna bakom ögonen när jag tryckte tillbaka dem. Kanske var jag på den tiden 142 cm. Jag kan inte påstå att jag blivit mobbad eller retad för min längd. Men det flög alltid förbi någon kommentar. " lillan, kortis, oj vad kort du är, är man inte dvärg om än är så kort?..." En klapp på huvudet, en arm på huvudet då någon roat använde mig som armstöd. Jag vet inte om ni kan tänka er hur nedvärderande det känns att bli klappad på huvudet, även om personen som gör det inte menar det så, och kanske bara gör det för att de tycker att man är liten och söt. Det känns som om man inte kan bli tagen på allvar, folk trodde inte att man kunde vara arg, eller svära till exempel. Det var jobbigt fram till gymnasiet. Någonstans där accepterade jag min längd, och gick över till att vara nöjd och trivas i min kropp. Där var kortis kommentarerna mer vänliga och jag brydde mig inte så mycket eftersom jag tyckte om personerna i min klass och kände mig uppskattad och omtyckt av dem. Då började jag själv skämta om min längd och jämförde mig med andra för skojs skull. 

Tänk på kommentaren " Oj vad kort du är". Är det en komplimang? Är det en taskig sak att säga? Varken eller? När jag har fått höra det ibland tänker jag typ  "No shit Sherlock, jag VET att jag är kort, du behöver liksom inte påminna mig..." Något annat jag brukar reagera på är när någon säger eller skriver en kommentar på en bild till någon "vad smal du är!". Detta är menat som en komplimang eftersom idealet är att man ska vara smal (gärna lagom lång också). Jag blir alltid irriterad, du vet inte om personen har ätstörningar och du uppmuntrar en självdestruktiv inställning, du vet inte om personen vill men inte kan gå upp i vikt. Mest troligt blir personen glad för kommentaren. Men jag blir irriterad. 
Jag vill vara smal, jag är smal, men ibland petar jag i det mjuka och tittar mig i spegeln och undrar om den är för plufsig bara för att jag fikat lite mer på sista tiden. Då blir jag så ledsen och irriterad att jag faktiskt tänker så. Att jag är så påverkad av dagens kroppshets och orealistiska ideal. När jag kommer på mig själv med att göra så tänker jag ofta "nä, jag är jättefin, jag älskar min mage, tänk vad bra den är med eller utan plufs!" 

Det jag vill komma fram till med detta inlägg är att jag tycker det är enormt viktigt att tänka sig för innan man kommenterar någon annans kropp. Du vet inte om personen i fråga har det jobbigt med sin kropp, har blivit mobbad eller något annat. Det kan förstås hända att personen älskar sin kropp och är trygg och säker i sig själv. Men ärligt talat tror jag inte att det är det vanligaste alternativet. Säg hellre något annat. 

Säg hellre att du är glad att se personen, kommentera energin och utstrålningen, något i personligheten... Det är svårt, jag vet. Man vill gärna säga vad fin/snygg du är, för man tycker ju det. Jag blir alltid glad av att höra att någon tycker att jag är fin. Men det är ju så inpräntat i oss att det är så man ger komplimanger. Jag vill tro att vi kan utmana oss att ändra på det, och väva in lite mer viktiga komplimanger. Beröm personen och inte utseendet. 


25 januari, 2017

Flickan som alltid är förkyld

Hej, flickan som alltid är förkyld, det är jag det. En förkylning i sin vardaglighet upplevs ju inte som allvarlig eller ovanlig. Alla blir förkylda då och då, och ofta kan man göra annat ändå om man bara tar det lite lugnt och sedan går det över. Men tänkt dig då att den faktiskt inte går över. Att varje gång din förkylning avtar och du bara har lite hosta kvar eller lite snuva...så vet du att detta är ditt bästa tillstånd, det kommer inte att försvinna helt. Förr eller senare, vid minsta ansträngning eller bara det att tiden går, så blommar den ut i full kraft igen. Tänk dig att du vill springa, andas, göra roliga saker, vara uppe sent ibland, gå på fest, resa, men det går inte. För orken finns inte. Rädslan för att inte kunna göra den där viktiga grejen i kalendern om du roar dig eller är aktiv. Varje viktig grej som ska göras måste planeras och förberedas med nog vila och återhämtning innan. Jag har varit förkyld hela året, och mycket innan dess, i ungefär 5 år har jag haft det såhär. Ni anar inte hur tröttsamt och ledsamt det är. Jag har känt hur jag liksom sjunkit längre och längre ner i ett litet hål, och tänkt att jag liksom alltid ska ha det så här. Jag har varit så trött, är fortfarande trött, och tänk vad besvärligt det är när man egentligen är en person som gillar att göra många saker och att vara aktiv och kreativ.

Nä fy vad tråkigt det är att skriva om detta! Ledsen blir jag, så därför ska jag nu skriva om en liten silver lining. Jag gick till en läkare som efter att ha undersökt mig var säker på att jag hade astma. Eftersom jag inte behandlades för detta, gjorde denna kroniska inflammation i luftvägarna att min kropp inte orkade stå emot förkylningar, så jag drabbades av varenda en jag stötte på uppenbarligen. Jag fick medicin för det och började själv ta kosttillskott med förhoppningar att få upp energin. När min kropp väl hade arbetat mot den förkylning jag för tillfället hade, så kände jag mig faktiskt bättre. Det gick ett par veckor då jag kände mig ganska bra och jag kände mig hoppfull. Jag orkade åka till St. Anton och åka skidor till och med. Någon vecka efter att jag kommit hem slog det till igen. Åh vilken depp. Men jag hoppas att detta bara var en redig förkylning som vem som helst skulle ha fått, och att det kommer att vara längre tills nästa gång jag blir sjuk. Det tar kanske lång tid för mig att bli bra eftersom jag varit dålig så länge.

Jag behöver förmodligen träna mera också. Jag läste att det är extra viktig att ha bra kondition om man har astma. På www.astmaochallergilinjen.se stod det såhär:
"Om du tränar regelbundet kan din ansträngningsastma faktiskt förbättras. Träning gör att lungornas funktion stabiliseras, kroppens syreupptagningsförmåga ökar och astmasymtomen minskar. När musklerna runt bröstkorg och lungor blir starkare är det också lättare att hosta upp slem." 

Men det är så svårt att balansera så att jag inte tar i för mycket och blir sjuk igen, för det krävs inte mycket! Dessutom är det inte alltid så lätt att träna när man känner sig sjuk och trött hela tiden, det blir lite utav en ond cirkel. Men det jag måste göra nu framöver är bara att fortsätta orka, fortsätta ha ett irriterande bra tålamod. Jag behöver mycket positiv input! Träna, tänka positivt, kramas, sjunga, ta medicinerna...  Jag ska köpa tulpaner, dricka te ut vackra koppar, ta korta promenader så jag får annat än lägenhetsluft... och allt möjligt annat jag kan komma på som gör mig glad. Vad jag än gör ska jag inte ge upp och acceptera att jag ska vara förkyld resten av livet, det har jag liksom lovat mig själv. Jag ska bli bra igen. 


                                 
         


09 september, 2016

Kålmårdens djurpark

Vi åkte på en liten husvagnssemester i slutet av sommaren, gjorde några stopp på väg ner mot Kålmårdens djurpark. I en husbil efter oss följde svärmor, svägerskan och hennes små knoppar. Kålmården var en toppenbra djurpark, med ett härligt bamseland för barnen med karuseller, teater och pannkakor. Vi hann med både sälshowen och delfinshowen under denna varma dag. Bilder på några av djuren vi såg under dagen kommer här! 







Spännande! Morbror och lille gossen spanar. 



Och så farmor hus så klart! 


En vecka i Nice

Nu var det länge sedan jag skrev, ingenting på hela sommaren. Men det har hänt så mycket att jag kände mig sugen på att dela några händelser från denna sommar, (även om jag kanske borde jobba med annat just nu). Vi åkte till Nice en vecka i juli. Jag och Oscar flög dit och möttes sedan av hans föräldrar och morföräldrar som husbilade genom Europa. Vi bodde på hotel Monsigny som låg intill gatan som gick rätt genom staden ner till havet. På var sida av vägen framför vårt hotell, stod stånd där det såldes alla typer av frukter, grönsaker och blommor. Vi hade ett litet rum med fransk balkong, och hela hotellet var nyrenoverat och mycket fräscht. En trevlig restaurang och bar fanns på bottenvåningen med uteservering, på taket fanns en terrass med utsikt och bubbelpool (denna var dock stängd då vi var där...). Det blev mycket promenerande både i de gamla och nya delarna av staden med vackra byggnader och färgglada fönsterluckor. Det blev även några turer till Antibes (där de andra campade).Vi promenerade upp på ett berg en dag, där det en gång i tiden stod ett slott vars ruiner nu fanns kvar. Vi gick i hamnar och tittade på båtar, badade i havet, åt mycket god mat och mycket god glass. En dag åkte vi till en aquapark i Antibes som var mycket trevlig. En vecka efter att vi kommit hem hände det fruktansvärda terrordådet på strandpromenaden, just där vi hade promenerat, och nog kände man sig tacksam att vi hunnit hem. Jag är så tacksam och lycklig att vi har varandra och att vi tillsammans fick njuta av en så fin plats i världen.



















Och vi firade 3 år tillsammans!



03 mars, 2016

Vårkänslor och yoga

Solen skiner starkt in genom fönsterna tidigt på morgonen. Den är så stark att den genom min stängda sovrumsdörr sipprar in och skapar ett nyckelhålsformat solmärke på väggen. Det är vitt och krispigt ute, gnistrande och vackert mot en blå himmel. Står jag i fönstret känner jag faktiskt solen värma. Inte undra på att man får vårkänslor. Men ibland är det inte lätt att hinna med vårkänslorna när man har mycket annat att göra. Det är också lätt att glömma bort att ta hand om sig själv. 

Min kropp sade stopp förra veckan och påminde mig om att det var dags att coola ner, med hjälp av ett migrän anfall som varade halva natten. Stressen hade som vanligt tagit över hand och gjort mig stel som en betongvägg. Därför har jag efter det yogat minst en gång om dagen, ibland två. Det börjar kännas bättre i kroppen nu, men jag har fortfarande mycket att jobba med. Jag började med ett 30 dagars program jag hittade på Youtube och är idag på dag 5! Det bästa är att göra passet på morgonen för att kicka igång kroppen, och sedan om dagen varit lång, stressig eller med mycket sittande så försöker jag göra ett avslappnande pass på kvällen.


Morgonsol i vardagsrummet.


Jag köpte tulpaner till mig själv.


Eftermiddagssol i köket.



27 februari, 2016

Picknick i en snödriva

Förra helgen åkte jag och hälsade på familjen. Jag åkte först till mor och bror där vi myste på hela dagen. Nissen ville visa mig sin istappsaffär, och sitt påbörjade snöhögsbygge. Vi bestämde att vi skulle gräva ut en avsats som vi kunde sitta och fika på, på ett bra ställe där det var lite lä. När vi var klar med bygget kom mor ut med en picknickkorg och vi lade ut en filt att sitta på. Varm choklad, kaffe och kakor smaskade vi på i snöhögen. Efter en stund fick vi besök av kattflickan, som gärna skulle sitta i mitt knä som alltid, typiskt nog för att jag är den som är mest allergisk.















08 februari, 2016

Distansstudent!

Jag har börjat på förskollärarprogrammet på Ltu, och är bara några veckor in i terminen. Jag läser på distans mot Luleå, så jag får åka dit på träffar några gånger per termin, 3-4 dagar i stöten. Det är spännande, utmanande och roligt. Allt är nytt. Nya människor, ny skola, nytt sätt att studera.
Första dagen var vi på plats på universitetet för inskrivning och introduktionsklass. Vi är en stor grupp på mer än 60 pers, så vi blev indelade i två klasser, samt i mindre studiegrupper. Vi fick fota oss för våra Ltu-kort, som vi kan använda väl på campus. Jag ser lika stressad ut på fotot som jag kände mig den dagen.

Alla intryck och information jag skulle ta in var överväldigande. Bara det att hitta dit, och hitta på campus, och sen att inte känna en endaste själ. Jag är enormt glad över studiegruppen. Vi är ett gäng från Piteå, Skellefteå och en från Luleå. Att ha en sådan grupp, att kunna diskutera, stötta och ta hjälp av varandra är mycket värt. Vi delar varandras "panik".

Istället för att vara på campus, har vi lektioner via internet och använder en sida där vi laddar upp uppgifter, hittar schema osv. Men det går inte alltid strålande. Systemet är nytt även för lärarna så ibland strular det med tekniken. Men de verkar vara förstående och stöttande lärare vi har.

Just nu är det många uppgifter som överlappar och löser av varandra. Flera böcker ska läsas, redovisningar betas av och ett litet rollspel är på gång. Det tar upp mycket av min tid, så det blir inte så mycket över till bloggande. Fast jag måste erkänna att det varit ett uppehåll i skrivandet redan innan jag började skolan...


Jag försöker just nu ta det lugnt och inte överanstränga mig. Jag har varit ordentligt förkyld i snart en vecka, men känner att det vänder nu. (ta i trä, peppar peppar)
Förhoppningsvis är jag frisk och har arbetat bort det mesta av veckans plugg så att jag kan åka och hälsa på familjen till helgen. Jag saknar dem massor, senast jag var hos pappa var juldagen... (De kom dock till mig kring tjugondag knut). Sedan dess har dessutom stora brodern hunnit åka till Indonesien samtidigt som det bombades (så obehagligt), och hunnit komma hem. Känns inte så dumt att få krama om honom.

Jag avslutar med att skicka ut lite kärlek. Till mitt stressiga själv, min krassliga kropp, till min stora fina familj, mina vänner som jag inte träffar så ofta och till alla fellow stressade studenter som likväl som jag, tänker på tentan som kryper närmre.
- Puss och kram, skumbanan.


Lite av kurslitteraturen till första kursen...