En tvärhand hög

Jag är 151 cm lång. Ni kanske kan tänka er att den där sista cm är väldigt viktig när man inte har så många att komma med. Jag har alltid varit kortast i klassen, och det har nästan alltid varit jobbigt då det var viktigt att inte vara annorlunda i skolans värld. Jag var ju redan en pluggis, nörd, eller opopulär som alla sade. Jag minns någon gång på mellanstadiet, kanske i 4:an, då vi alla en och en fick ställa oss framför whiteboarden och så ritade fröken ett streck ovanför huvudet för att markera hur långa vi var. Varför vi gjorde det har jag ingen aning om. Men jag minns att jag tittade på mitt lilla streck och skämdes och kände tårarna bränna bakom ögonen när jag tryckte tillbaka dem. Kanske var jag på den tiden 142 cm. Jag kan inte påstå att jag blivit mobbad eller retad för min längd. Men det flög alltid förbi någon kommentar. " lillan, kortis, oj vad kort du är, är man inte dvärg om än är så kort?..." En klapp på huvudet, en arm på huvudet då någon roat använde mig som armstöd. Jag vet inte om ni kan tänka er hur nedvärderande det känns att bli klappad på huvudet, även om personen som gör det inte menar det så, och kanske bara gör det för att de tycker att man är liten och söt. Det känns som om man inte kan bli tagen på allvar, folk trodde inte att man kunde vara arg, eller svära till exempel. Det var jobbigt fram till gymnasiet. Någonstans där accepterade jag min längd, och gick över till att vara nöjd och trivas i min kropp. Där var kortis kommentarerna mer vänliga och jag brydde mig inte så mycket eftersom jag tyckte om personerna i min klass och kände mig uppskattad och omtyckt av dem. Då började jag själv skämta om min längd och jämförde mig med andra för skojs skull. 

Tänk på kommentaren " Oj vad kort du är". Är det en komplimang? Är det en taskig sak att säga? Varken eller? När jag har fått höra det ibland tänker jag typ  "No shit Sherlock, jag VET att jag är kort, du behöver liksom inte påminna mig..." Något annat jag brukar reagera på är när någon säger eller skriver en kommentar på en bild till någon "vad smal du är!". Detta är menat som en komplimang eftersom idealet är att man ska vara smal (gärna lagom lång också). Jag blir alltid irriterad, du vet inte om personen har ätstörningar och du uppmuntrar en självdestruktiv inställning, du vet inte om personen vill men inte kan gå upp i vikt. Mest troligt blir personen glad för kommentaren. Men jag blir irriterad. 

Jag vill vara smal, jag är smal, men ibland petar jag i det mjuka och tittar mig i spegeln och undrar om den är för plufsig bara för att jag fikat lite mer på sista tiden. Då blir jag så ledsen och irriterad att jag faktiskt tänker så. Att jag är så påverkad av dagens kroppshets och orealistiska ideal. När jag kommer på mig själv med att göra så tänker jag ofta "nä, jag är jättefin, jag älskar min mage, tänk vad bra den är med eller utan plufs!" 

Det jag vill komma fram till med detta inlägg är att jag tycker det är enormt viktigt att tänka sig för innan man kommenterar någon annans kropp. Du vet inte om personen i fråga har det jobbigt med sin kropp, har blivit mobbad eller något annat. Det kan förstås hända att personen älskar sin kropp och är trygg och säker i sig själv. Men ärligt talat tror jag inte att det är det vanligaste alternativet. Säg hellre något annat. 

Säg hellre att du är glad att se personen, kommentera energin och utstrålningen, något i personligheten... Det är svårt, jag vet. Man vill gärna säga vad fin/snygg du är, för man tycker ju det. Jag blir alltid glad av att höra att någon tycker att jag är fin. Men det är ju så inpräntat i oss att det är så man ger komplimanger. Jag vill tro att vi kan utmana oss att ändra på det, och väva in lite mer viktiga komplimanger. Beröm personen och inte utseendet. 

Flickan som alltid är förkyld

Hej, flickan som alltid är förkyld, det är jag det. En förkylning i sin vardaglighet upplevs ju inte som allvarlig eller ovanlig. Alla blir förkylda då och då, och ofta kan man göra annat ändå om man bara tar det lite lugnt och sedan går det över. Men tänkt dig då att den faktiskt inte går över. Att varje gång din förkylning avtar och du bara har lite hosta kvar eller lite snuva...så vet du att detta är ditt bästa tillstånd, det kommer inte att försvinna helt. Förr eller senare, vid minsta ansträngning eller bara det att tiden går, så blommar den ut i full kraft igen. Tänk dig att du vill springa, andas, göra roliga saker, vara uppe sent ibland, gå på fest, resa, men det går inte. För orken finns inte. Rädslan för att inte kunna göra den där viktiga grejen i kalendern om du roar dig eller är aktiv. Varje viktig grej som ska göras måste planeras och förberedas med nog vila och återhämtning innan. Jag har varit förkyld hela året, och mycket innan dess, i ungefär 5 år har jag haft det såhär. Ni anar inte hur tröttsamt och ledsamt det är. Jag har känt hur jag liksom sjunkit längre och längre ner i ett litet hål, och tänkt att jag liksom alltid ska ha det så här. Jag har varit så trött, är fortfarande trött, och tänk vad besvärligt det är när man egentligen är en person som gillar att göra många saker och att vara aktiv och kreativ.

Nä fy vad tråkigt det är att skriva om detta! Ledsen blir jag, så därför ska jag nu skriva om en liten silver lining. Jag gick till en läkare som efter att ha undersökt mig var säker på att jag hade astma. Eftersom jag inte behandlades för detta, gjorde denna kroniska inflammation i luftvägarna att min kropp inte orkade stå emot förkylningar, så jag drabbades av varenda en jag stötte på uppenbarligen. Jag fick medicin för det och började själv ta kosttillskott med förhoppningar att få upp energin. När min kropp väl hade arbetat mot den förkylning jag för tillfället hade, så kände jag mig faktiskt bättre. Det gick ett par veckor då jag kände mig ganska bra och jag kände mig hoppfull. Jag orkade åka till St. Anton och åka skidor till och med. Någon vecka efter att jag kommit hem slog det till igen. Åh vilken depp. Men jag hoppas att detta bara var en redig förkylning som vem som helst skulle ha fått, och att det kommer att vara längre tills nästa gång jag blir sjuk. Det tar kanske lång tid för mig att bli bra eftersom jag varit dålig så länge.

Jag behöver förmodligen träna mera också. Jag läste att det är extra viktig att ha bra kondition om man har astma. På www.astmaochallergilinjen.se stod det såhär:
"Om du tränar regelbundet kan din ansträngningsastma faktiskt förbättras. Träning gör att lungornas funktion stabiliseras, kroppens syreupptagningsförmåga ökar och astmasymtomen minskar. När musklerna runt bröstkorg och lungor blir starkare är det också lättare att hosta upp slem." 

Men det är så svårt att balansera så att jag inte tar i för mycket och blir sjuk igen, för det krävs inte mycket! Dessutom är det inte alltid så lätt att träna när man känner sig sjuk och trött hela tiden, det blir lite utav en ond cirkel. Men det jag måste göra nu framöver är bara att fortsätta orka, fortsätta ha ett irriterande bra tålamod. Jag behöver mycket positiv input! Träna, tänka positivt, kramas, sjunga, ta medicinerna...  Jag ska köpa tulpaner, dricka te ut vackra koppar, ta korta promenader så jag får annat än lägenhetsluft... och allt möjligt annat jag kan komma på som gör mig glad. Vad jag än gör ska jag inte ge upp och acceptera att jag ska vara förkyld resten av livet, det har jag liksom lovat mig själv. Jag ska bli bra igen.