Idag tog jag en tur och hälsade på mor och lillebror. Vi hade en riktig myslördag med snögubbe bygge, bullfika och pepparkaksbak. Det snöade nästan hela dagen.
Saffransbullar... såå goda! Och det finns nästan ingen juligare smak.
Nu har mina hyacinter börjat blomma. De doftar så gott, hoppas vi slipper få snuva.
Jag har en lång stund suttit och sorterat och rensat foton på hårddisken, och tömt kameran medans magen kurrar allt mer. Vi väntar på Oscars föräldrar som ska komma på middag, men vi ska laga den när de har kommit hit... Jag passade förstås på att baka nu när vi får ett litet kvällsbesök, så vi har efterrätten fixad. Det blev en blåbärspaj, som jag inte kan låta bli att tänka på just nu.
Det som är så fint med smulpaj, är att det är så otroligt enkelt att göra. Det är bara att blanda smör, lite socker, lite mjöl och havregryn tills det får en bra konsistens, lagom smulig, och så lägger man bara i vad man vill ha för frukt eller bär. Det blir alltid bra.
Nu när det är november tänker jag smyga in julen lite. Hemma hos mig är inte mycket snö att tala om, och ingen direkt julkänsla heller. Men vad behövs egentligen för att hitta den där känslan? Om man bortser från vit, fluffig snö och kanske en gran, så behövs det bara ljus, pyssel och bakning, och kanske lite glögg.
Jag började pyssla lite inför Fars dag och passade på att göra något till mig själv i samma veva. Det blev en lite roligare pennburk till min kreativa hörna.
Min farsdagspresent till pappa innehöll lite smått och gott så jag kan säga att fredagen bestod av väldigt mycket bakning. Bland dessa saker fanns karamellmandlar, som jag tycker är ett juligt och jättegott snacks.
Karamellmandlar:
200g sötmandel
4 msk smör
12 msk strösocker
någon nypa flingsalt
Dela mandlarna på längden och häll i en stekpanna tillsammans med de övriga ingredienserna förutom flingsaltet. Värm upp och rör om tills sockret har smält och röran fått en fin, mörkt gyllenbrun färg. Bred ut mandlarna på ett bakplåtspapper och låt svalna. Bryt isär i mindre bitar och strö över lite flingsalt.
Klart!
Jag insåg också för ett tag sedan att jag inte hade några egna julsaker, sånär som på några glasänglar och en nötknäppare att hänga i granen. Men min mor ville dela med sig av det hon hade, och så fick jag mig en egen kasse med jul hem. Och nu, efter att ha pysslat och bakat de senaste dagarna, bytt gardiner och tänt nya ljus, så kan jag nästan känna den. Känslan som smyger sig på när jag sippar på min glögg så här på kvällskvisten i mörka november.
Min pappa ville inte ha något i present på farsdag, men jag sa att jag ville baka något åt honom i alla fall och det gick han med på. Så jag började fundera på vad jag skulle hitta på, jag tänkte förstås göra det till en present i alla fall även om han sade att det inte behövdes. Jag bestämde mig för att göra lite olika godsaker, och lägga i en korg. Menyn blev följande:
*Mini biskvier
* Karamellmandlar
* Ost och bacon skruvar
* Lemon/meringue-Pie
Chokladbiskvier
Sedan pimpade jag några glasburkar, för att sedan sätta karamellmandlarna och ost/bacon skruvarna i.
Lemon/meringue pie
Idag vill jag hylla min pappa, som är en alldeles underbar far. Han är omtänksam, busig, kärleksfull och klok. Ibland tror han att han inte riktigt räcker till. Han har full upp som egenföretagare och småbarnsförälder. Eftersom jag och min äldre bror inte bor hemma längre, blir det inte lika mycket tid som vi spenderar tillsammans med pappa som förut. Men var vi än är så vet vi att våran fina pappa alltid finns för oss. Vi kunde inte önska oss en bättre far.
Den 15 augusti 2014 kl. 12.00 hände något som jag nästan inte trodde skulle hända. Givetvis vet jag att vi alla förr eller senare måste lämna våra lånade skal, lämna dem vi älskar för ett tag. Men en älskad person som du känt hela ditt liv vill du alltid ha kvar. Det går inte att förbereda sig för att förlora någon, inte ens om man har insett det faktum att det snart kommer att hända.
Min farfar, en liten man med ett oändligt stort hjärta finns inte mer. Han var så omtänksam, klok, kärleksfull, modig och alltid hade han glimten i ögat. Jag tänker på honom ofta, och fast jag försöker, förstår jag fortfarande inte att det har hänt. Jag tänker på hur han var och i mitt minne är han så levande. Jag minns precis hur han rörde sig, pratade, sjöng, skrattade, grät. Jag minns hur vi ibland plockade fram hans sångbok och letade fram någon visa som jag också kunde, som vi sjöng tillsammans. Jag minns hur hans ögon glittrade när han såg på farmor, och hur de igenom en blick tycktes säga något till varandra, utan att orden behövdes. De tillsammans var en stor förebild för mig, deras kärlek var den varmaste och renaste jag någonsin sett. De slutade aldrig att vara kära.
Jag kom till sjukhuset kring 7 på morgonen. Han vaknade när jag kom in i rummet och blev glatt överraskad. Han verkade vara som vanligt vilket var en lättnad då jag tidigare med gråten i halsen hoppat in i en taxi för att hinna fram. Från samtalet jag fått visste jag inte om jag skulle få se honom i livet när jag kom fram. Men han var pigg och skämtsam trots att han hade ont. Sedan kom farmor, följd av pappa och familjen.
Det vi senare fick höra av en läkare ryckte mattan under fötterna på oss alla. De förklarade vad som hänt, och vad de innebar. Flera gånger fick de förklara innan vi tillslut förstod vad som var oundvikligt.
Den stora kroppspulsådern hade brustit. Och det fanns ingenting de kunde göra för honom förutom att stilla smärtan. Han var så tapper. Han visade inget tecken på rädsla när han förstod att han var döende. Endast en knappt märkbar skugga passerade förbi hans ögon. " Ja det där var ingen bra prognos..." sa han. Han konstaterade att det nu bara var att ta det timme för timme. Och timmarna gick.
När han sedan somnade igen, och farmor och pappa gått ner för att äta satt jag och min äldre bror kvar med honom. Vi satt tysta och lyssnade på hans andetag och på de fruktansvärda små uppehållen han fick, då vi viskade "fortsätt andas". Sen började blodtrycket sjunka, sakta men säkert och pulsen lika så. Det gick fortare och fortare nedåt och tillslut bestämde vi att min bror skulle springa och hämta de andra, för nu gick det inte längre. Han var på väg bort. Jag höll hans hand, och en sköterska stod bakom mig med sina händer tröstande tryckandes mina axlar. De kom in just när hans sista andetag lämnade honom, och precis då började det hemskaste ögonblicket jag någonsin varit med om.
Min pappa förlorade sin far, mina syskon och jag förlorade vår farfar, och min älskade farmor förlorade sitt livs kärlek. Hennes smärta i den stunden isade och skar igenom hjärtat, och hennes förtvivlade ord ekar ännu i mitt minne.
Hon förlorade sin andra hälft, sin bästa vän i världen. Och det gick så fort.
De hemska minnena från den dagen lever starka kvar i mig. Men då måste jag minnas hur vårat sista möte var, våran sista stund innan han somnade för att aldrig vakna igen. Jag gav honom en puss på pannan, sa "Vi ses sen, hejdå". Jag kunde inte veta att det var det sista levande minnet jag skulle ha av honom, men i de orden gömde jag ändå tanken som jag ville att han skulle förstå. Vi skulle ses igen, även om han inte skulle vakna.
Jag vill tända ett ljus. Ett ljus för att minnas, sörja, glädjas och hoppas.
Jag skickar mina tankar till honom, med hoppet att han finns någonstans, fri från smärta och ånger. Jag skickar mina tankar till farmor, att hon ska orka vara modig och stark, och för varje dag finna det lite lättare att andas.
Du levde livet fullt ut, och gladdes av livets små ögonblick. En blomma som knoppades, snön som tinade, ett korsord till morgonkaffet. Du finns alltid kvar hos oss, älskad och saknad. Ingemar.
