Hösten hälsar

Vinden viner ute. Fönsterna visslar, eller sjunger kanske. Fast det låter lite som att de klagar. Trädtopparna vajar fram och tillbaka och löven virvlar omkring. Oktober är här.

Jag skrev en slags dikt en gång, eller mer en beskrivande text. Jag skrev den i ett mail till min mamma som var i Kanada just då där hösten inte nått fram än. Såhär gick den:

Hösten hälsar.

Vinden pratar och prasslar i asparna.I björkarna. Gräset gulnar och lägger sig till vila. Fukten griper tag i marken, i allt runt omkring. Löven faller och faller. Gula faller, bruna faller, röda hänger kvar.Dimma på morgonen, tjock och vit. Får solen att se ut som en rund vit pärla på himlen, man kan se rakt på den, solen alltså, eftersom diset ligger som en skyddande film överallt. Dimman rör på sig, dansar över gula åkrar. I skogen är dimman blå. Mellan granarna.Himlen är större än någonsin. De dagar den inte är grå, tar den aldrig slut. Bruna svamp gubbar växer upp ur mossan.Små vita också. De snackar med lingonen. Om de små vattenpärlorna som ligger mellan grässtråna. Det blir svart om natten. Men vinden pratar lika mycket ändå, genom mörkret. Regnet sjunger om natten. Konstiga sånger mot taket och fönsterna. Svarta fönster.Chokladen smakar lika mycket kakao som den ska. Men det är tråkigt att dricka den själv. Flanell skjortan är lika rutig som förut, och lika passande för filmkvällar. så är det nu, åter igen. Denna gången blir den inte bara brun och faller av. Den lever i år. Lever.