Min farfar, en liten man med ett oändligt stort hjärta finns inte mer. Han var så omtänksam, klok, kärleksfull, modig och alltid hade han glimten i ögat. Jag tänker på honom ofta, och fast jag försöker, förstår jag fortfarande inte att det har hänt. Jag tänker på hur han var och i mitt minne är han så levande. Jag minns precis hur han rörde sig, pratade, sjöng, skrattade, grät. Jag minns hur vi ibland plockade fram hans sångbok och letade fram någon visa som jag också kunde, som vi sjöng tillsammans. Jag minns hur hans ögon glittrade när han såg på farmor, och hur de igenom en blick tycktes säga något till varandra, utan att orden behövdes. De tillsammans var en stor förebild för mig, deras kärlek var den varmaste och renaste jag någonsin sett. De slutade aldrig att vara kära.
Jag kom till sjukhuset kring 7 på morgonen. Han vaknade när jag kom in i rummet och blev glatt överraskad. Han verkade vara som vanligt vilket var en lättnad då jag tidigare med gråten i halsen hoppat in i en taxi för att hinna fram. Från samtalet jag fått visste jag inte om jag skulle få se honom i livet när jag kom fram. Men han var pigg och skämtsam trots att han hade ont. Sedan kom farmor, följd av pappa och familjen.
Det vi senare fick höra av en läkare ryckte mattan under fötterna på oss alla. De förklarade vad som hänt, och vad de innebar. Flera gånger fick de förklara innan vi tillslut förstod vad som var oundvikligt.
Den stora kroppspulsådern hade brustit. Och det fanns ingenting de kunde göra för honom förutom att stilla smärtan. Han var så tapper. Han visade inget tecken på rädsla när han förstod att han var döende. Endast en knappt märkbar skugga passerade förbi hans ögon. " Ja det där var ingen bra prognos..." sa han. Han konstaterade att det nu bara var att ta det timme för timme. Och timmarna gick.
När han sedan somnade igen, och farmor och pappa gått ner för att äta satt jag och min äldre bror kvar med honom. Vi satt tysta och lyssnade på hans andetag och på de fruktansvärda små uppehållen han fick, då vi viskade "fortsätt andas". Sen började blodtrycket sjunka, sakta men säkert och pulsen lika så. Det gick fortare och fortare nedåt och tillslut bestämde vi att min bror skulle springa och hämta de andra, för nu gick det inte längre. Han var på väg bort. Jag höll hans hand, och en sköterska stod bakom mig med sina händer tröstande tryckandes mina axlar. De kom in just när hans sista andetag lämnade honom, och precis då började det hemskaste ögonblicket jag någonsin varit med om.
Min pappa förlorade sin far, mina syskon och jag förlorade vår farfar, och min älskade farmor förlorade sitt livs kärlek. Hennes smärta i den stunden isade och skar igenom hjärtat, och hennes förtvivlade ord ekar ännu i mitt minne.
Hon förlorade sin andra hälft, sin bästa vän i världen. Och det gick så fort.
De hemska minnena från den dagen lever starka kvar i mig. Men då måste jag minnas hur vårat sista möte var, våran sista stund innan han somnade för att aldrig vakna igen. Jag gav honom en puss på pannan, sa "Vi ses sen, hejdå". Jag kunde inte veta att det var det sista levande minnet jag skulle ha av honom, men i de orden gömde jag ändå tanken som jag ville att han skulle förstå. Vi skulle ses igen, även om han inte skulle vakna.
Jag vill tända ett ljus. Ett ljus för att minnas, sörja, glädjas och hoppas.
Jag skickar mina tankar till honom, med hoppet att han finns någonstans, fri från smärta och ånger. Jag skickar mina tankar till farmor, att hon ska orka vara modig och stark, och för varje dag finna det lite lättare att andas.
Du levde livet fullt ut, och gladdes av livets små ögonblick. En blomma som knoppades, snön som tinade, ett korsord till morgonkaffet. Du finns alltid kvar hos oss, älskad och saknad. Ingemar.
A heart to hold you.
♥♥♥
SvaraRadera