Pepparkaksmuffins med créme cheese frosting

Jag skulle göra mjuk pepparkaka, men bestämde mig för att hälla en del av smeten i muffinsformar.
Frostingen blev jag nöjd med, och jag måste säga att jag gillar den bäst i smak om jag jämför med andra frostingar och glasyrer. Färskosten ger en rikare smak, och lite syrlighet som annars inte hittas i de vanliga som mest smakar socker.

Mjuk pepparkaka:

175 g smör (smält)

3 dl mjöl

1,5 dl filmjölk

2 tsk kanel

1 tsk malen ingefära

1 tsk malen kryddnejlika

0,5 tsk kardemumma

2 ägg

2 dl socker

Smält smör och låt svalna något, blanda i kryddorna i smöret. 

Vispa ägg och socker pösigt och tillsätt sedan filmjölk, smörblandningen och mjöl blandat med bakpulver.
Rör ihop till en slät smet, och häll i smörad och bröad form.
  

Créme cheese frosting:

25g smör

100g Philadelphia eller annan färskost.  

2dl florsocker

1tsk vaniljsocker

Tärma smöret och vispa ihop med de övriga ingredienserna till en jämt smet. 

Bred crémen över kakan eller muffinsarna när de svalnat helt, och toppa med några lingon.

Pepparkaksmuffins

Att vänta på ett bananskal.

Det enda vi vet är vad som har hänt förut, och vad som händer just nu. Vi kan aldrig veta var vi kommer att hamna i slutändan, eller vilka vägar vi kommer att gå på vägen dit.
Just nu går jag omkring och väntar på det där berömda bananskalet alla tycks halka på. Det som skickar oss i den riktningen vi bestämmer oss för att våga prova. Man kan säkert råka ut för flera sådana bananskal, det finns inget som säger att man bara kan bli en sak. Det finns så mycket att välja på, bara man vågar och vill.

När jag var 15 år och skulle välja gymnasielinje hade jag ingen aning om vad jag ville bli. När jag var 18 och gick ut gymnasiet hade jag fortfarande ingen aning om vad jag ville bli. När man då slängs ut i vuxenvärlden är det lätt hänt att man möts av många stängda dörrar och formaliteter. Man måste ha kontakter och arbetslivserfarenhet för att bli anställd, jo och det har man såklart massor av när man just gått ut skolan, och flyttat till ny stad, eller inte...

Jag gick in på arbetsförmedlingen när jag flyttat hemifrån, för att skriva över mig där. Kvinnan jag pratade med var mycket trevlig sånär som på en liten kommentar som jag verkligen lade märke till först när jag hade gått därifrån. Jag sa att jag studerat estetiska linjen, inriktning musik, och hon svarar lite skämtsamt och sarkastiskt något i stil med " och det valde du för att få jobb... ".
Alltså nej. Det gjorde jag inte. Hon menade säkert inget illa, men när jag tänker efter var det en förnedrande kommentar till ett personligt val som jag gjort och som jag för övrigt inte ångrar en sekund.

Jag har mött väldigt mycket fördomar mot estet, bland elever främst och även bland mina vänner som gått andra linjer. De har rätt i viss mån, några faller in på deras mallar, lever upp till deras stämplar, men långt ifrån alla. Jag är inte fördomsfri, men jag drar aldrig alla över en kam. Det kan man bara inte göra.
Jag blev dock förvånad när jag mötte detta hos en vuxen kvinna.
När jag valde gymnasieutbildning gick jag efter vad jag själv ville, vad jag var intresserad av. Jag valde den linjen främst för att utvecklas som person, och få vara den jag är utan att alla i klassen skulle sätta en stämpel på mig. Jag valde en ny start, och jag är jätteglad för det.

Jag tänker ofta tillbaka på skoltiden. Det var verkligen som att vara inne i en slags bubbla.
Den hade en slags trygghet, jag visste var jag skulle gå varje dag, vilka människor jag skulle möta och ungefär vad som skulle hända. Jag fick göra saker jag tyckte om, och var bra på. Det var inte alltid en dans på rosor förstås, vissa tider var dagarna tunga.

Sedan sprack bubblan. Vänner spreds för vinden. Alla blev mer upptagna.
Den kalla världen väntade utanför.
Dags att prova sina vingar, men vart tog vinden vägen egentligen?
Det enda som kändes säkert var familjens villkorslösa kärlek.

Jag har just nu mycket tid över på dagarna, och då hinner jag fundera en hel del. Det finns så mycket jag vill göra, och det ska bli spännande att se vilket bananskal jag halkar in på.

Att julhandla själv och ta saker med kommando.

Igår tog jag bussen till stan för att göra några ärenden, springa runt och dela ut mitt Cv och leta en och annan julklapp. Ibland när jag är lite trött, och inte är på topp, känns det motigt att gå runt och prata med personal och försöka göra ett jättebra intryck och ge en kort presentation av sig själv. Så jag fick ta sats, och jag tog på mig mitt trevligaste humör och ett stort leende och gick all in. Börjar jag tveka, hinner jag tänka för mycket och blir nervös. Jag gjorde som Pippi Långstrump när hon skulle på kafferep, tog det med kommando.

Sen gick jag på julklapps jakt. 

Det är så mysigt den här tiden. Det stora trädet mitt i staden är klädd i ljus, mellan husen hänger ljusslingor och dekorationer över storgatan upp till Rådhustorget där det står en julgran. Julmusik spelas i alla butiker och jag hör hur folk pratar om alla julklappar de ska köpa, och diskuterar vilken present de ska välja. I skyltfönsterna har personalen dekorerat med julklappar och fusksnö. 

Men det kändes lite ensamt, för hade jag ingen att diskutera julklapps idéer med, och ta en fika med efteråt. Jag tänkte på min mamma, hur roligt det skulle vara att julhandla med henne. Hon skulle ha uppskattat omgivningen precis som jag, och vi skulle garanterat ha tagit en fika på Ekbergs konditori.
Nå, det får bli en annan gång.

Men nu har jag i alla fall en klapp till att lägga under granen, och flera nya idéer på julklappar att pricka av på listan.  

Ett förlorat hem.

Nu är det ganska precis två år sedan jag förlorade ett hem i en brand.
Jag älskade det huset. Min mor hade spenderat större delen av sin uppväxt i gården bredvid och har sina rötter i byn. När jag var liten var vi dit då och då, och hälsade på vår morfar som bodde där om sommaren. Huset vi bodde i hade vi en tid renoverat och byggt ut, och allt eftersom tiden gick blev huset ett väldigt mysigt hem. Ungefär fyra år fick vi bo där, innan det hemska hände.

Jag minns kvällen då telefonen ringde. Det var ganska sent på kvällen och jag satt i köket hos min far. Det var min mammas sambo som ringde. Även om han mycket sällan ringde mig, funderade jag inte på det förrän jag lade märke till hur konstig han lät på rösten. Han frågade korthugget var jag var, med en obeskrivlig ton och känsla i rösten. Han är i vanliga fall inte typen som småpratar men ändå, det här var annorlunda. Jag svarade att jag var hos min pappa och då sa han " Det brinner i huset".

Det var så konstigt att höra. Jag fattade inte riktigt vad han menade. Brinner, vadå, i vårat hus?

"Det brinner från taket" sa han. Det tog en stund innan det sjönk in, och jag förstod allvaret. Han berättade att brandkåren var där, och jag tänkte vilken tur, då kan de släcka branden. Jag kunde inte tro att det skulle vara försent. Jag trodde självklart att det skulle gå att rädda även om det skadats.  

När jag en stund senare fick reda på att det var omöjligt att rädda, grät jag. Jag pratade med min mamma och lillebror via skype, De befann sig då på Newfoundland, i Kanada eftersom hennes sambo jobbade där. Det värsta var när jag insåg att lillebror inte riktigt förstått vad som hänt, och när han såg hur ledsen jag var fick vår mamma förklara det hela. Han var 6 år då, och jag minns hur otroligt ledsen han blev. I den stunden struntade jag i hur ledsen jag själv var, för hans hjärtskärande gråt fick mig att önska så att jag kunde krama om honom och säga att allt skulle bli bra, att vi ändå hade varandra. Men chocken låg tungt över oss, som en blöt filt, och jag grät i fyra timmar i sträck. Maktlösa satt vi på var sida om Atlanten med vissheten att vårt hem slukades i lågor, och ingenting skulle finnas kvar när vi återvände. 

Dagen därpå åkte jag och min far för att se på förödelsen. Det var alldeles tyst ute. Snön singlade långsamt ned från den ljusa himlen och lade ett tunt vitt täcke på marken. Korparna cirkulerade långt ovanför våra huvuden och ödsligheten var påtaglig. Skorstenen tornade upp sig, naken utan sitt hus, och under bråten väste glöden än.  

Fortfarande idag säger lillebror att han ska bo i ett tegelhus när han blir stor. För stenhus kan inte brinna upp menar han. En tid efter att de kommit hem från Kanada igen, och vi fått en tillfällig bostad i en lägenhet, var lillebror ängslig varje gång vi skulle tända ett ljus. Han var rädd. Och den rädslan skulle sitta i ett tag. Nu är han snart 8 år, och den värsta rädslan har gått över. Men han kommer nog alltid att vara mycket försiktig kring eld.

Den där dagen, letade jag försiktigt i bråten, bara längst ut där jag kom åt. Jag letade efter något, vad som helst egentligen som inte var förstört. Av någon anledning ville jag så innerligt att någonting skulle få finnas kvar, och då hittade jag den. En gammal äggavskiljare i porslin, helt oförstörd. 

En så liten, obetydlig grej betydde plötsligt allt. 

På något vis sa den mig att allting skulle bli bra, den gav mig hopp.

Morgonen efter branden

Chokladbiskvier

Min storebror är glutenintolerant och förut kunde det vara lite besvärligt. Nu finns det oftast glutenfria alternativ, men långt ifrån lika många som det finns med gluten, exempelvis på caféer. När vi var små brukade han alltid köpa en chokladbiskvi på fikastunden. Därför förknippar jag starkt min bror med chokladbiskvier. Det är liksom hans signum.

Här postar jag receptet till min bror, till min mor som frågat efter det, och alla andra som är sugna på chokladbiskvier!

ca 20 st.

200g mandelmassa

0,5 dl socker

1 äggvita

Smörkräm:

150 g smör

400 g florsocker

1 tsk vaniljsocker

2 tsk grädde

2 msk kakao

Riv mandelmassan fint och blanda med socker och ägvita. Spritsa ut lagom stora rundlar på en bakpappersklädd plåt. Grädda i 10-20 min på 175 grader. Håll koll under tiden, de ska fortfarande vara lite sega i mitten. Bottnarna kommer att svälla en aning när de gräddas, men inte så mycket.
Vispa smöret mjukt med elvisp. Rör försiktigt i florsocker, vanilsocker och grädden, rör till en tjock kräm och smaksätt med kakaon.
Bred på smörkrämen på biskvierna med hjälp av en kniv eller spatel. Låt stå kallt en stund. Doppa sedan i smält choklad. Om du vill dekorera dem, gör det så fort du doppat biskvin i chokladen, annars hinner den stelna.

1:a Advent

I söndags var det 1:a advent. Vi åkte hemifrån tidigt för att Oscar skulle hinna repa med sin syster, som skulle sjunga på julskyltningen senare under dagen. Jag åkte sedan till min farmor för att äta lunch innan vi mötte upp min bror för att tillsammans promenera till kolumbariet i kyrkan. Det var frostigt och vackert ute, och inte allt för kallt. 

Kolumbariet är ett vackert rum med tjocka stenväggar, svarta smidesräcken som går runt den rundade öppningen i taket, i vilken man kan se den andra våningen. Från golv till tak täcks väggarna av stenplattor graverade med namn i guldfärg. Det är svalt och tyst. Vi tittade på platsen som farfar fått. En liten ruta i väggen. Tänk att alla dessa rutor som klär väggarna, gömmer askan efter någon saknad. Vi tände ett ljus och satt tillsammans en stund innan vi började gå in mot stan igen.

Längs gågatan var det faktiskt var en hel del folk. Söndagen fortsatte med musik, fönstershopping, vant-applåder, och ballongsläpp. Det var mysigt med allt julpynt, och när skymningen föll var det riktigt fint.

Väl hemma i lägenheten igen var det dags för lite mer julfix, jag hade planerat att ta fram den plastiga granen lagom till advent. Julgransljusen räckte nästan till. 

Mitt ljusarrangemang i vardagsrummet fick sig en makeover
med pumla och polkagrisstänger.

Vår första julgran!

...och mitt finaste julgranspynt.