06 december, 2014

Ett förlorat hem.

Nu är det ganska precis två år sedan jag förlorade ett hem i en brand.
Jag älskade det huset. Min mor hade spenderat större delen av sin uppväxt i gården bredvid och har sina rötter i byn. När jag var liten var vi dit då och då, och hälsade på vår morfar som bodde där om sommaren. Huset vi bodde i hade vi en tid renoverat och byggt ut, och allt eftersom tiden gick blev huset ett väldigt mysigt hem. Ungefär fyra år fick vi bo där, innan det hemska hände.

Jag minns kvällen då telefonen ringde. Det var ganska sent på kvällen och jag satt i köket hos min far. Det var min mammas sambo som ringde. Även om han mycket sällan ringde mig, funderade jag inte på det förrän jag lade märke till hur konstig han lät på rösten. Han frågade korthugget var jag var, med en obeskrivlig ton och känsla i rösten. Han är i vanliga fall inte typen som småpratar men ändå, det här var annorlunda. Jag svarade att jag var hos min pappa och då sa han " Det brinner i huset".
Det var så konstigt att höra. Jag fattade inte riktigt vad han menade. Brinner, vadå, i vårat hus?
"Det brinner från taket" sa han. Det tog en stund innan det sjönk in, och jag förstod allvaret. Han berättade att brandkåren var där, och jag tänkte vilken tur, då kan de släcka branden. Jag kunde inte tro att det skulle vara försent. Jag trodde självklart att det skulle gå att rädda även om det skadats.  

När jag en stund senare fick reda på att det var omöjligt att rädda, grät jag. Jag pratade med min mamma och lillebror via skype, De befann sig då på Newfoundland, i Kanada eftersom hennes sambo jobbade där. Det värsta var när jag insåg att lillebror inte riktigt förstått vad som hänt, och när han såg hur ledsen jag var fick vår mamma förklara det hela. Han var 6 år då, och jag minns hur otroligt ledsen han blev. I den stunden struntade jag i hur ledsen jag själv var, för hans hjärtskärande gråt fick mig att önska så att jag kunde krama om honom och säga att allt skulle bli bra, att vi ändå hade varandra. Men chocken låg tungt över oss, som en blöt filt, och jag grät i fyra timmar i sträck. Maktlösa satt vi på var sida om Atlanten med vissheten att vårt hem slukades i lågor, och ingenting skulle finnas kvar när vi återvände. 

Dagen därpå åkte jag och min far för att se på förödelsen. Det var alldeles tyst ute. Snön singlade långsamt ned från den ljusa himlen och lade ett tunt vitt täcke på marken. Korparna cirkulerade långt ovanför våra huvuden och ödsligheten var påtaglig. Skorstenen tornade upp sig, naken utan sitt hus, och under bråten väste glöden än.  

Fortfarande idag säger lillebror att han ska bo i ett tegelhus när han blir stor. För stenhus kan inte brinna upp menar han. En tid efter att de kommit hem från Kanada igen, och vi fått en tillfällig bostad i en lägenhet, var lillebror ängslig varje gång vi skulle tända ett ljus. Han var rädd. Och den rädslan skulle sitta i ett tag. Nu är han snart 8 år, och den värsta rädslan har gått över. Men han kommer nog alltid att vara mycket försiktig kring eld.

Den där dagen, letade jag försiktigt i bråten, bara längst ut där jag kom åt. Jag letade efter något, vad som helst egentligen som inte var förstört. Av någon anledning ville jag så innerligt att någonting skulle få finnas kvar, och då hittade jag den. En gammal äggavskiljare i porslin, helt oförstörd. 
En så liten, obetydlig grej betydde plötsligt allt. 
På något vis sa den mig att allting skulle bli bra, den gav mig hopp.

Morgonen efter branden



1 kommentar:

  1. Ja tänk Lovis att det ändå har gått två år. Jag saknar fortfarande det gamla huset varje dag fast jag bor i det nya. Det hade själ, verklig själ, och sådant tar nog tid för en byggnad att få kan jag tro. Sedan den dagen det brann har jag varit extra glad för att vi har varandra. Riktigt glad varje dag, oavsett var vi har befunnit oss. Men ett hav emellan, alldeles intill, eller bara en timme med bil.
    Det är ändå det viktigaste. Och det var det också den där dagen då jag stod på andra sidan Atlanten och fick höra att det brann hemma. Det enda som var viktigt just då var att du inte var där när det brann.
    Tänk jag som suttit på Cafe i St.John´s och pratat om husbränder med en vän och så fick jag höra att det brann hemma då jag kom till huset på Francis Street...
    Äggavskiljaren är kvar. Du borde ta den. Du som är så bra på att göra maränger :)

    SvaraRadera