Jag skulle göra mjuk pepparkaka, men bestämde mig för att hälla en del av smeten i muffinsformar.
Frostingen blev jag nöjd med, och jag måste säga att jag gillar den bäst i smak om jag jämför med andra frostingar och glasyrer. Färskosten ger en rikare smak, och lite syrlighet som annars inte hittas i de vanliga som mest smakar socker.
Mjuk pepparkaka:
175 g smör (smält)
3 dl mjöl
1,5 dl filmjölk
2 tsk kanel
1 tsk malen ingefära
1 tsk malen kryddnejlika
0,5 tsk kardemumma
2 ägg
2 dl socker
Smält smör och låt svalna något, blanda i kryddorna i smöret.
Vispa ägg och socker pösigt och tillsätt sedan filmjölk, smörblandningen och mjöl blandat med bakpulver.
Rör ihop till en slät smet, och häll i smörad och bröad form.
Créme cheese frosting:
25g smör
100g Philadelphia eller annan färskost.
2dl florsocker
1tsk vaniljsocker
Tärma smöret och vispa ihop med de övriga ingredienserna till en jämt smet.
Bred crémen över kakan eller muffinsarna när de svalnat helt, och toppa med några lingon.
Det enda vi vet är vad som har hänt förut, och vad som händer just nu. Vi kan aldrig veta var vi kommer att hamna i slutändan, eller vilka vägar vi kommer att gå på vägen dit.
Just nu går jag omkring och väntar på det där berömda bananskalet alla tycks halka på. Det som skickar oss i den riktningen vi bestämmer oss för att våga prova. Man kan säkert råka ut för flera sådana bananskal, det finns inget som säger att man bara kan bli en sak. Det finns så mycket att välja på, bara man vågar och vill.
När jag var 15 år och skulle välja gymnasielinje hade jag ingen aning om vad jag ville bli. När jag var 18 och gick ut gymnasiet hade jag fortfarande ingen aning om vad jag ville bli. När man då slängs ut i vuxenvärlden är det lätt hänt att man möts av många stängda dörrar och formaliteter. Man måste ha kontakter och arbetslivserfarenhet för att bli anställd, jo och det har man såklart massor av när man just gått ut skolan, och flyttat till ny stad, eller inte...
Jag gick in på arbetsförmedlingen när jag flyttat hemifrån, för att skriva över mig där. Kvinnan jag pratade med var mycket trevlig sånär som på en liten kommentar som jag verkligen lade märke till först när jag hade gått därifrån. Jag sa att jag studerat estetiska linjen, inriktning musik, och hon svarar lite skämtsamt och sarkastiskt något i stil med " och det valde du för att få jobb... ".
Alltså nej. Det gjorde jag inte. Hon menade säkert inget illa, men när jag tänker efter var det en förnedrande kommentar till ett personligt val som jag gjort och som jag för övrigt inte ångrar en sekund.
Jag har mött väldigt mycket fördomar mot estet, bland elever främst och även bland mina vänner som gått andra linjer. De har rätt i viss mån, några faller in på deras mallar, lever upp till deras stämplar, men långt ifrån alla. Jag är inte fördomsfri, men jag drar aldrig alla över en kam. Det kan man bara inte göra.
Jag blev dock förvånad när jag mötte detta hos en vuxen kvinna.
När jag valde gymnasieutbildning gick jag efter vad jag själv ville, vad jag var intresserad av. Jag valde den linjen främst för att utvecklas som person, och få vara den jag är utan att alla i klassen skulle sätta en stämpel på mig. Jag valde en ny start, och jag är jätteglad för det.
Jag tänker ofta tillbaka på skoltiden. Det var verkligen som att vara inne i en slags bubbla.
Den hade en slags trygghet, jag visste var jag skulle gå varje dag, vilka människor jag skulle möta och ungefär vad som skulle hända. Jag fick göra saker jag tyckte om, och var bra på. Det var inte alltid en dans på rosor förstås, vissa tider var dagarna tunga.
Sedan sprack bubblan. Vänner spreds för vinden. Alla blev mer upptagna.
Den kalla världen väntade utanför.
Dags att prova sina vingar, men vart tog vinden vägen egentligen?
Det enda som kändes säkert var familjens villkorslösa kärlek.
Jag har just nu mycket tid över på dagarna, och då hinner jag fundera en hel del. Det finns så mycket jag vill göra, och det ska bli spännande att se vilket bananskal jag halkar in på.
Igår tog jag bussen till stan för att göra några ärenden, springa runt och dela ut mitt Cv och leta en och annan julklapp. Ibland när jag är lite trött, och inte är på topp, känns det motigt att gå runt och prata med personal och försöka göra ett jättebra intryck och ge en kort presentation av sig själv. Så jag fick ta sats, och jag tog på mig mitt trevligaste humör och ett stort leende och gick all in. Börjar jag tveka, hinner jag tänka för mycket och blir nervös. Jag gjorde som Pippi Långstrump när hon skulle på kafferep, tog det med kommando.
Sen gick jag på julklapps jakt.
Det är så mysigt den här tiden. Det stora trädet mitt i staden är klädd i ljus, mellan husen hänger ljusslingor och dekorationer över storgatan upp till Rådhustorget där det står en julgran. Julmusik spelas i alla butiker och jag hör hur folk pratar om alla julklappar de ska köpa, och diskuterar vilken present de ska välja. I skyltfönsterna har personalen dekorerat med julklappar och fusksnö.
Men det kändes lite ensamt, för hade jag ingen att diskutera julklapps idéer med, och ta en fika med efteråt. Jag tänkte på min mamma, hur roligt det skulle vara att julhandla med henne. Hon skulle ha uppskattat omgivningen precis som jag, och vi skulle garanterat ha tagit en fika på Ekbergs konditori.
Nå, det får bli en annan gång.
Men nu har jag i alla fall en klapp till att lägga under granen, och flera nya idéer på julklappar att pricka av på listan.
Nu är det ganska precis två år sedan jag förlorade ett hem i en brand.
Jag älskade det huset. Min mor hade spenderat större delen av sin uppväxt i gården bredvid och har sina rötter i byn. När jag var liten var vi dit då och då, och hälsade på vår morfar som bodde där om sommaren. Huset vi bodde i hade vi en tid renoverat och byggt ut, och allt eftersom tiden gick blev huset ett väldigt mysigt hem. Ungefär fyra år fick vi bo där, innan det hemska hände.
Jag minns kvällen då telefonen ringde. Det var ganska sent på kvällen och jag satt i köket hos min far. Det var min mammas sambo som ringde. Även om han mycket sällan ringde mig, funderade jag inte på det förrän jag lade märke till hur konstig han lät på rösten. Han frågade korthugget var jag var, med en obeskrivlig ton och känsla i rösten. Han är i vanliga fall inte typen som småpratar men ändå, det här var annorlunda. Jag svarade att jag var hos min pappa och då sa han " Det brinner i huset".
Det var så konstigt att höra. Jag fattade inte riktigt vad han menade. Brinner, vadå, i vårat hus?
"Det brinner från taket" sa han. Det tog en stund innan det sjönk in, och jag förstod allvaret. Han berättade att brandkåren var där, och jag tänkte vilken tur, då kan de släcka branden. Jag kunde inte tro att det skulle vara försent. Jag trodde självklart att det skulle gå att rädda även om det skadats.
När jag en stund senare fick reda på att det var omöjligt att rädda, grät jag. Jag pratade med min mamma och lillebror via skype, De befann sig då på Newfoundland, i Kanada eftersom hennes sambo jobbade där. Det värsta var när jag insåg att lillebror inte riktigt förstått vad som hänt, och när han såg hur ledsen jag var fick vår mamma förklara det hela. Han var 6 år då, och jag minns hur otroligt ledsen han blev. I den stunden struntade jag i hur ledsen jag själv var, för hans hjärtskärande gråt fick mig att önska så att jag kunde krama om honom och säga att allt skulle bli bra, att vi ändå hade varandra. Men chocken låg tungt över oss, som en blöt filt, och jag grät i fyra timmar i sträck. Maktlösa satt vi på var sida om Atlanten med vissheten att vårt hem slukades i lågor, och ingenting skulle finnas kvar när vi återvände.
Dagen därpå åkte jag och min far för att se på förödelsen. Det var alldeles tyst ute. Snön singlade långsamt ned från den ljusa himlen och lade ett tunt vitt täcke på marken. Korparna cirkulerade långt ovanför våra huvuden och ödsligheten var påtaglig. Skorstenen tornade upp sig, naken utan sitt hus, och under bråten väste glöden än.
Fortfarande idag säger lillebror att han ska bo i ett tegelhus när han blir stor. För stenhus kan inte brinna upp menar han. En tid efter att de kommit hem från Kanada igen, och vi fått en tillfällig bostad i en lägenhet, var lillebror ängslig varje gång vi skulle tända ett ljus. Han var rädd. Och den rädslan skulle sitta i ett tag. Nu är han snart 8 år, och den värsta rädslan har gått över. Men han kommer nog alltid att vara mycket försiktig kring eld.
Den där dagen, letade jag försiktigt i bråten, bara längst ut där jag kom åt. Jag letade efter något, vad som helst egentligen som inte var förstört. Av någon anledning ville jag så innerligt att någonting skulle få finnas kvar, och då hittade jag den. En gammal äggavskiljare i porslin, helt oförstörd.
En så liten, obetydlig grej betydde plötsligt allt.
På något vis sa den mig att allting skulle bli bra, den gav mig hopp.
Min storebror är glutenintolerant och förut kunde det vara lite besvärligt. Nu finns det oftast glutenfria alternativ, men långt ifrån lika många som det finns med gluten, exempelvis på caféer. När vi var små brukade han alltid köpa en chokladbiskvi på fikastunden. Därför förknippar jag starkt min bror med chokladbiskvier. Det är liksom hans signum.
Här postar jag receptet till min bror, till min mor som frågat efter det, och alla andra som är sugna på chokladbiskvier!
ca 20 st.
200g mandelmassa
0,5 dl socker
1 äggvita
Smörkräm:
150 g smör
400 g florsocker
1 tsk vaniljsocker
2 tsk grädde
2 msk kakao
Riv mandelmassan fint och blanda med socker och ägvita. Spritsa ut lagom stora rundlar på en bakpappersklädd plåt. Grädda i 10-20 min på 175 grader. Håll koll under tiden, de ska fortfarande vara lite sega i mitten. Bottnarna kommer att svälla en aning när de gräddas, men inte så mycket.
Vispa smöret mjukt med elvisp. Rör försiktigt i florsocker, vanilsocker och grädden, rör till en tjock kräm och smaksätt med kakaon.
Bred på smörkrämen på biskvierna med hjälp av en kniv eller spatel. Låt stå kallt en stund. Doppa sedan i smält choklad. Om du vill dekorera dem, gör det så fort du doppat biskvin i chokladen, annars hinner den stelna.
I söndags var det 1:a advent. Vi åkte hemifrån tidigt för att Oscar skulle hinna repa med sin syster, som skulle sjunga på julskyltningen senare under dagen. Jag åkte sedan till min farmor för att äta lunch innan vi mötte upp min bror för att tillsammans promenera till kolumbariet i kyrkan. Det var frostigt och vackert ute, och inte allt för kallt.
Kolumbariet är ett vackert rum med tjocka stenväggar, svarta smidesräcken som går runt den rundade öppningen i taket, i vilken man kan se den andra våningen. Från golv till tak täcks väggarna av stenplattor graverade med namn i guldfärg. Det är svalt och tyst. Vi tittade på platsen som farfar fått. En liten ruta i väggen. Tänk att alla dessa rutor som klär väggarna, gömmer askan efter någon saknad. Vi tände ett ljus och satt tillsammans en stund innan vi började gå in mot stan igen.
Längs gågatan var det faktiskt var en hel del folk. Söndagen fortsatte med musik, fönstershopping, vant-applåder, och ballongsläpp. Det var mysigt med allt julpynt, och när skymningen föll var det riktigt fint.
Väl hemma i lägenheten igen var det dags för lite mer julfix, jag hade planerat att ta fram den plastiga granen lagom till advent. Julgransljusen räckte nästan till.
Mitt ljusarrangemang i vardagsrummet fick sig en makeover
med pumla och polkagrisstänger.
Idag tog jag en tur och hälsade på mor och lillebror. Vi hade en riktig myslördag med snögubbe bygge, bullfika och pepparkaksbak. Det snöade nästan hela dagen.
Saffransbullar... såå goda! Och det finns nästan ingen juligare smak.
Nu har mina hyacinter börjat blomma. De doftar så gott, hoppas vi slipper få snuva.
Jag har en lång stund suttit och sorterat och rensat foton på hårddisken, och tömt kameran medans magen kurrar allt mer. Vi väntar på Oscars föräldrar som ska komma på middag, men vi ska laga den när de har kommit hit... Jag passade förstås på att baka nu när vi får ett litet kvällsbesök, så vi har efterrätten fixad. Det blev en blåbärspaj, som jag inte kan låta bli att tänka på just nu.
Det som är så fint med smulpaj, är att det är så otroligt enkelt att göra. Det är bara att blanda smör, lite socker, lite mjöl och havregryn tills det får en bra konsistens, lagom smulig, och så lägger man bara i vad man vill ha för frukt eller bär. Det blir alltid bra.
Nu när det är november tänker jag smyga in julen lite. Hemma hos mig är inte mycket snö att tala om, och ingen direkt julkänsla heller. Men vad behövs egentligen för att hitta den där känslan? Om man bortser från vit, fluffig snö och kanske en gran, så behövs det bara ljus, pyssel och bakning, och kanske lite glögg.
Jag började pyssla lite inför Fars dag och passade på att göra något till mig själv i samma veva. Det blev en lite roligare pennburk till min kreativa hörna.
Min farsdagspresent till pappa innehöll lite smått och gott så jag kan säga att fredagen bestod av väldigt mycket bakning. Bland dessa saker fanns karamellmandlar, som jag tycker är ett juligt och jättegott snacks.
Karamellmandlar:
200g sötmandel
4 msk smör
12 msk strösocker
någon nypa flingsalt
Dela mandlarna på längden och häll i en stekpanna tillsammans med de övriga ingredienserna förutom flingsaltet. Värm upp och rör om tills sockret har smält och röran fått en fin, mörkt gyllenbrun färg. Bred ut mandlarna på ett bakplåtspapper och låt svalna. Bryt isär i mindre bitar och strö över lite flingsalt.
Klart!
Jag insåg också för ett tag sedan att jag inte hade några egna julsaker, sånär som på några glasänglar och en nötknäppare att hänga i granen. Men min mor ville dela med sig av det hon hade, och så fick jag mig en egen kasse med jul hem. Och nu, efter att ha pysslat och bakat de senaste dagarna, bytt gardiner och tänt nya ljus, så kan jag nästan känna den. Känslan som smyger sig på när jag sippar på min glögg så här på kvällskvisten i mörka november.
Min pappa ville inte ha något i present på farsdag, men jag sa att jag ville baka något åt honom i alla fall och det gick han med på. Så jag började fundera på vad jag skulle hitta på, jag tänkte förstås göra det till en present i alla fall även om han sade att det inte behövdes. Jag bestämde mig för att göra lite olika godsaker, och lägga i en korg. Menyn blev följande:
*Mini biskvier
* Karamellmandlar
* Ost och bacon skruvar
* Lemon/meringue-Pie
Chokladbiskvier
Sedan pimpade jag några glasburkar, för att sedan sätta karamellmandlarna och ost/bacon skruvarna i.
Lemon/meringue pie
Idag vill jag hylla min pappa, som är en alldeles underbar far. Han är omtänksam, busig, kärleksfull och klok. Ibland tror han att han inte riktigt räcker till. Han har full upp som egenföretagare och småbarnsförälder. Eftersom jag och min äldre bror inte bor hemma längre, blir det inte lika mycket tid som vi spenderar tillsammans med pappa som förut. Men var vi än är så vet vi att våran fina pappa alltid finns för oss. Vi kunde inte önska oss en bättre far.
Den 15 augusti 2014 kl. 12.00 hände något som jag nästan inte trodde skulle hända. Givetvis vet jag att vi alla förr eller senare måste lämna våra lånade skal, lämna dem vi älskar för ett tag. Men en älskad person som du känt hela ditt liv vill du alltid ha kvar. Det går inte att förbereda sig för att förlora någon, inte ens om man har insett det faktum att det snart kommer att hända.
Min farfar, en liten man med ett oändligt stort hjärta finns inte mer. Han var så omtänksam, klok, kärleksfull, modig och alltid hade han glimten i ögat. Jag tänker på honom ofta, och fast jag försöker, förstår jag fortfarande inte att det har hänt. Jag tänker på hur han var och i mitt minne är han så levande. Jag minns precis hur han rörde sig, pratade, sjöng, skrattade, grät. Jag minns hur vi ibland plockade fram hans sångbok och letade fram någon visa som jag också kunde, som vi sjöng tillsammans. Jag minns hur hans ögon glittrade när han såg på farmor, och hur de igenom en blick tycktes säga något till varandra, utan att orden behövdes. De tillsammans var en stor förebild för mig, deras kärlek var den varmaste och renaste jag någonsin sett. De slutade aldrig att vara kära.
Jag kom till sjukhuset kring 7 på morgonen. Han vaknade när jag kom in i rummet och blev glatt överraskad. Han verkade vara som vanligt vilket var en lättnad då jag tidigare med gråten i halsen hoppat in i en taxi för att hinna fram. Från samtalet jag fått visste jag inte om jag skulle få se honom i livet när jag kom fram. Men han var pigg och skämtsam trots att han hade ont. Sedan kom farmor, följd av pappa och familjen.
Det vi senare fick höra av en läkare ryckte mattan under fötterna på oss alla. De förklarade vad som hänt, och vad de innebar. Flera gånger fick de förklara innan vi tillslut förstod vad som var oundvikligt.
Den stora kroppspulsådern hade brustit. Och det fanns ingenting de kunde göra för honom förutom att stilla smärtan. Han var så tapper. Han visade inget tecken på rädsla när han förstod att han var döende. Endast en knappt märkbar skugga passerade förbi hans ögon. " Ja det där var ingen bra prognos..." sa han. Han konstaterade att det nu bara var att ta det timme för timme. Och timmarna gick.
När han sedan somnade igen, och farmor och pappa gått ner för att äta satt jag och min äldre bror kvar med honom. Vi satt tysta och lyssnade på hans andetag och på de fruktansvärda små uppehållen han fick, då vi viskade "fortsätt andas". Sen började blodtrycket sjunka, sakta men säkert och pulsen lika så. Det gick fortare och fortare nedåt och tillslut bestämde vi att min bror skulle springa och hämta de andra, för nu gick det inte längre. Han var på väg bort. Jag höll hans hand, och en sköterska stod bakom mig med sina händer tröstande tryckandes mina axlar. De kom in just när hans sista andetag lämnade honom, och precis då började det hemskaste ögonblicket jag någonsin varit med om.
Min pappa förlorade sin far, mina syskon och jag förlorade vår farfar, och min älskade farmor förlorade sitt livs kärlek. Hennes smärta i den stunden isade och skar igenom hjärtat, och hennes förtvivlade ord ekar ännu i mitt minne.
Hon förlorade sin andra hälft, sin bästa vän i världen. Och det gick så fort.
De hemska minnena från den dagen lever starka kvar i mig. Men då måste jag minnas hur vårat sista möte var, våran sista stund innan han somnade för att aldrig vakna igen. Jag gav honom en puss på pannan, sa "Vi ses sen, hejdå". Jag kunde inte veta att det var det sista levande minnet jag skulle ha av honom, men i de orden gömde jag ändå tanken som jag ville att han skulle förstå. Vi skulle ses igen, även om han inte skulle vakna.
Jag vill tända ett ljus. Ett ljus för att minnas, sörja, glädjas och hoppas.
Jag skickar mina tankar till honom, med hoppet att han finns någonstans, fri från smärta och ånger. Jag skickar mina tankar till farmor, att hon ska orka vara modig och stark, och för varje dag finna det lite lättare att andas.
Du levde livet fullt ut, och gladdes av livets små ögonblick. En blomma som knoppades, snön som tinade, ett korsord till morgonkaffet. Du finns alltid kvar hos oss, älskad och saknad. Ingemar.
När vi åker hem till våra familjer över helgerna, brukar jag oftast ta med mig något som jag bakat.
Igår köpte jag en sprits, en lite lyxigare variant från Cervera med 6 olika munstycken. Jag var så sugen på att prova den och dekorera några bakverk, så idag blev det cupcakes av enkel modell. Jag använde mig av ett grundrecept för muffins, vände ner lite hackad choklad och toppade med chokladfrosting. Det ska bli kul att få bjuda på dessa, speciellt till min lillebror som är en cupcakelover.
Lékué sprits i rosa.
ca 12 cupcakes:
2 ägg
2dl socker
3dl vetemjöl
2tsk bakpulver
2tsk vaniljsocker
100g smör
1dl mjölk
Choklad Frosting:
5dl florsocker
3msk kakao
75g smör
2 1/2 msk mjölk
Vispa ägg och socker pösigt, smält smöret och låt svalna något. Blanda de torra ingredienserna för sig och rör sedan försiktigt ner i smeten växelvis med smöret och mjölken. Jag hackade några rader mörk choklad och vände ner i smeten. Fyll muffinsformarna till 2/3 (använd gärna muffinsplåt så håller de formen)
och grädda i mitten av ugnen, 200 grader i 15 min.
Blanda florsocker, kakao och smör skuret i mindre bitar, vispa med elvisp på låg hastighet. Tillsätt mjölk och vispa på högre hastighet tills frostingen blir fluffig och fin. Sen är det bara att dekorera!
När jag steg upp en morgon, var världen svartvit. Ett tunt lager frost klädde allt utanför mitt fönster. Himlen var vit, grenarna svarta och grå, svagt skimrande. Jag bestämde mig för att sätta lite färg på tillvaron med en smulpaj med äpple och kanel. Bruna och gula toner spred en söt, varm doft i lägenheten. Mums. Det luktade äppelpaj hela dagen. När den svalnat sprinklade jag över lite vit choklad. (fast det gjorde jag efter jag fotat..)
Jag hade inget recept när jag gjorde pajen, det är ju en sådan paj som man kan göra " På en höft ".
Men det var ungefär såhär jag gjorde. (Formen är ca 22 cm i dimeter)
Äppelpaj:
125g smör/margarin
ca 3dl havregryn
1dl vetemjöl
1/2-1 dl socker
2 äpplen
kanel
Blanda smör, havregryn, mjöl och socker till en grynig massa. Skala och dela äpplena och blanda med önskad mängd kanel. Sprid ut en del av smuldegen i botten på en smörad form, lägg på äppelbitarna och sprid ut resten av smuldegen över. Strö ett tunt lager kanel över pajen.
In i ugnen på 175 grader i mitten, 20 min eller till den får fin färg.
Mina små systrar sitter och tittar på Askungen. Hon ska äntligen på bal, iklädd vackra små glasskor, anländande i en förtrollad pumpa.
I juni 2014 gick jag på skolbalen. Jag tyckte det var självklart att gå på balen eftersom jag tänkte att det förmodligen skulle bli den enda bal jag gick på.
Jag hittade min klänning i en pytteliten bal och brud butik, med en mycket liten dam som nålade upp klänningen på mig, för att sedan sy upp den.
När jag tänker på det var det verkligen ingen perfekt bal, och den var inte riktigt vad jag förväntat mig att den skulle vara. Men jag var nöjd ändå i slutändan.
Paren samlades först enligt tradition anländande i fina ekipage, för mingel och fotografering. Sedan marscherade vi i ett lång tåg efter en trumslagare, upp igenom stan till hotellet som vi skulle äta middag på. Jag kan säga att jag ångrade att jag inte byte skor just under marschen. verkligen. Jag kan tillägga att jag med "pysslingfötter" har svårt att hitta skor som passar, särskilt finare skor med klack. Jag hade ett par svarta finskor, men eftersom de var de enda fina högklackade skor jag ägde, hade banden bakom hälen töjts ut och efter allt för många steg gled de av. Detta resulterade i att jag fick spänna fötterna för att hålla dem kvar, och den tjusiga promenaden resulterade i ganska kraftiga skavsår. Jag kunde inte bära skor resten av kvällen. Jag var dock inte den enda med ömmande fötter. Väl framme satt vi flera stycken och masserade våra fötter och delade ut plåster mellan varandra.
Jag vet inte om jag är gammalmodig men jag förknippar då en bal med dans av något slag, eller åtminstone musik. Det var mer av en middag.
Middagen var mycket god i alla fall, tre rätter och dryck till. Det var trevligt och vårt bord, som bestod av vår klass, satt längst kvar i lokalen.
Sen blev vi tvungna att åka hem och invänta att de skulle möblera om och öppna nattklubb i samma lokal. Det förväntades att man skulle byta om. Så liten svart klänning blev aktuellt på det som skulle vara James Bond-tema.
Så det blev bara ätande och promenerande i den fina balklänningen. Det var lite synd, för klänningen har ett så vackert fall och när jag rör mig i den böljar den runt fötterna likt vatten. Men vad är väl en bal på slottet? Jag hade min stiliga pojke vid min sida och var omgiven av vänner. Skolbalen var avklarad, och studenten nästa.
Men nu är det så att ett tjusigt inbjudningskort sitter på kylen. En inbjudan till en bal, en vinterbal för pojkvännens moster som fyller jämt.
Kanske kan jag övertala min kavaljer till en dans den här gången, bara för att få känna det böljande tygets rörelser till riktig, levande musik.
Vinden viner ute. Fönsterna visslar, eller sjunger kanske. Fast det låter lite som att de klagar. Trädtopparna vajar fram och tillbaka och löven virvlar omkring. Oktober är här.
Jag skrev en slags dikt en gång, eller mer en beskrivande text. Jag skrev den i ett mail till min mamma som var i Kanada just då där hösten inte nått fram än. Såhär gick den:
Hösten hälsar.
Vinden pratar och prasslar i asparna.I björkarna. Gräset gulnar och lägger sig till vila. Fukten griper tag i marken, i allt runt omkring. Löven faller och faller. Gula faller, bruna faller, röda hänger kvar.Dimma på morgonen, tjock och vit. Får solen att se ut som en rund vit pärla på himlen, man kan se rakt på den, solen alltså, eftersom diset ligger som en skyddande film överallt. Dimman rör på sig, dansar över gula åkrar. I skogen är dimman blå. Mellan granarna.Himlen är större än någonsin. De dagar den inte är grå, tar den aldrig slut. Bruna svamp gubbar växer upp ur mossan.Små vita också. De snackar med lingonen. Om de små vattenpärlorna som ligger mellan grässtråna. Det blir svart om natten. Men vinden pratar lika mycket ändå, genom mörkret. Regnet sjunger om natten. Konstiga sånger mot taket och fönsterna. Svarta fönster.Chokladen smakar lika mycket kakao som den ska. Men det är tråkigt att dricka den själv. Flanell skjortan är lika rutig som förut, och lika passande för filmkvällar. så är det nu, åter igen. Denna gången blir den inte bara brun och faller av. Den lever i år. Lever.
Då blev jag med blogg. Jag har alltid tyckt om att skriva,
och de senaste dagarna har jag känt ett starkt behov av att göra det. Kanske är det för att jag just nu ofta är ensam på dagarna, lyssnar till min ständigt droppande kran, och försöker klura ut hur man egentligen gör när man börjar sitt eget liv,
när det är dags att stå på egna ben.
Jag har förstås ett extra par ben att stödja mig på när det känns besvärligt.
Min älskade pojkvän som gör allt för att jag ska må bra,
som blir ledsen när jag är ledsen och säger "Det är mitt jobb att göra dig glad ".
Vi bor nu i våran fina 2:a, och allt eftersom faller pusselbitarna på plats. Det finns fortfarande en del att putsa på, små detaljer som just inte behövs för överlevnadens skull, men som kanske behövs för att göra vår lägenhet till ett hem, saker som ger den lite hjärta helt enkelt.
Så vad gör man på 70 kvadrat, när dagens jobbansökningar är inlämnade och tvätten är hängd?
Man kan baka en himla massa bullar i alla fall. Fast jag gjorde Cinnamon chocolate chip cookies. De är bland de godaste kakorna jag vet. <3
Cinnamon Chocolate chip cookies. Kanel och choklad är bara så gott.
